Hörde just we are the in crowd´s verision av "grenade" och måste säåga att Bruno mars gör den bra..men we are the in crowd..good god dom gör den mycket bättre ::) Kärlek sä'ger jag bara
I förrgår var jag på mitt första besök hos psykologen som skolan har att erbjuda. Jag har hela tiden varit skeptisk emot att det skulle fungera att gå till en psykolog. Gått i tankar som varför ska man dra upp sina problem med någon man inte känner. Istället för att se enkeltheten med det. Att prata med någon man inte har någon form av relation till är bättre just för att den kan inte döma, eller relatera till något tidigare. Den kan lyssna på vad du säger och bilda sin uppfattning om det.
Hur som helst har jag i flera år, jag skojar inte i flera år har jag verkligen känt att jag skulle behöva gå och just prata med någon, men jag har hela tiden förnekat det faktum att det behövs pga att jag inte vill att folk ska tycka annorlunda om mig. Men egentligen. Varför ska det vara så fel. Tänkte på detta nu idag när vi satt i skolan och pratade om psykiatrin. Att de som mådde dåligt i början av 1900 talet stoppa man in på psyket för att hålla det fint i övriga samhället. Hur fel är inte det?
Jag tänker inte sitta här och säga att jag mår dåligt för så är inte fallet. Men jag kan inte heller sitta här och säga att jag mår hundra helt bra, eftersom att mitt tålamod tryter hela tiden, jag blir bara mer och mer rastlös och otålig, börjar tycka att allt är tråkigt nu igen. Vill jobba, vill göra nåt, vad som helst. Det måste ju finnas en grund till varför jag känner som jag gör. Måste finnas en grund till varför jag är så lättirriterad. Det är ju ingenting jag vill vara. Men jag verkar inte längre kunna vara fullt kapabel att bara lägga band på mig själv och mina känslor. Därför pratade jag med min lärare om skopsykologen och att jag nu ÄNTLIGEN kommit till insikt att när det ändå inte kostar mig någonting så kan jag lika gärna gå dit och se vad det ger.
Jag är helt säker på att man känner sig själv bäst men ibland så slutar man att se saker, blir blind för det man faktiskt gör. Och det känns som ingen annan heller bryr sig om det eller ser det. Man känner sig inte levande. För allt känns som de bara blir mörkare och mörkare. De mitt självförtroende. Det är fortfarande mitt självförtroende och min egen självbild det är fel på det är där alla mina problem ligger. Jag har absolut ingen anledning att ha dåligt självförtroende men nån gång för tre år sen kom det. Ne e kanske till och med kom innan. Och jag jobbar med det hela tiden men behöver en lite knuff framåt då och då.
Mitt samtal hos psykologen var en timme, timmen kändes till början lång, och jag förstod inte hur hon gjorde, hon sa inte ens mycket, utan hon frågade nån enkel fråga om nåt, och jag svarade, så ställde hon en fråga till kom det igång. Jag öppna mig och berätta. Berätta om de där tråkigheterna som har varit runt omkring under många år, klasskompisar som dött, mina tidigare felaktiga val av pojkvänner, mormor och morfars bortgångar, alkoholperioder, vänner osv Det bara rann på. Och det jag tyckte var häftigt när jag gick därifrån var att min psykolog sa till mig då jag berättade lite om varför jag vill jobba, hur det har sett ut i familjen och om pojkvänner och allt det där.
Jag kunde själv höra mig säga att mina behov blir uppfyllda när jag får hjälpa andra människor.
När jag jobbar som assistent hjälper jag människor, när de krisat ekonomiskt i familjen har jag hjälpt min familj, när jag fallit för fel typer av killar tidigare har det handlat om att jag innerst inne velat hjälpa dom. När vänner har ringt och vart ledsna har jag velat hjälpa dom. Jag insåg just då i den stunden när hon sa det ”du verkar vara berodende av att hela tiden få hjälpa andra, så att dom mår bättre, och när du känner att du inte kan eller din hjälp inte behövt rasar din värld lite” Och det är ju precis så det känns. Det var bara häftigt att höra det från någon annan helt utomstående. Någon som inte känner mig. Jag höll på börja gråta flera ggr, för olika saker kändes jobbiga att prata om, saker jag trodde jag hade lagt bakom mig nu men som fortfarande ligger och skaver. Men jag höll emot även om jag inte ville det egentligen.
Jag har en tid om två veckor igen, kunde fått om en, men vill inte ha det så ofta. Jag ser fram emot att gå dit igen. Faktiskt. Jag har precis insett att det är precis just det här jag behöver just nu.
Jag satt även här och kolla igenom min blogg igår. Och konstaterade att jag har väldigt mycket fina foton på min blogg. Väldigt mycket fina bilder som faktiskt JAG har tagit. Varför har jag inte sett det innan? Sett att jag är duktig på saker. Jag va ner på ungdomsgården igår och kolla runt återigen nu några veckor efter praktiken e slut och inser att gud vad fint det är där nere nu, och att det faktiskt är jag som varit med och skapat det fina. Det känns som min värld redan börjar ljusna. Och det känns skönt.
Om ett besök fick mitt ”nertyngda” hjärta att lätta så så vill jag definitivt fortsätta gå lite till. Inte bara för att kunna må bättre själv, utan för att kunna lära mig lite utav det.
Det är inte fel att gå till en psykolog jag har insett det nu hur korkad jag har varit som förnekat att det skulle kunna hjälpa. Jag tror absolut på detta. Men jag vet också att mår man dåligt eller så och ringer vill ha en tid just då, och man får vänta flera månader då tappar man sugen och då skiter man i det. Det är nackdelen. Jag vill att det ska vara lika normalt att gå till en psykolog och prata en eller två ggr i månaden som det är i USA där är det i princip standard att ha en egen psykolog.
De ditt välmående som räknas. De ditt sinne som ska må bra. Man får försöka strunta i alla andra. Har man vänner som tycker man skulle vara konstig för att man går och pratar av sig lite ibland istället för att tynga ner sina vänner och sin familj med sina saker så får man nog i alla fall byta vänner. En sann vän tänker på att du ska må bra. Och jag går inte dit för att jag är värsta deprimerad eller psykiskt sjuk..jag går dit för att lätta mitt hjärta. Och få höra vad en utomstående kan ha att säga om saken.
Kommer ni ihåg när man gick i högstadiet och stod i matkön, och framför eller bakom dig stod ett gäng med till synes perfekta tjejer med perfekta kroppar, och så hör man istället lite plufsig som man kände sig framför i jämförelse med dessa söta varelser. "asså shit, jag ser sjukt tjock ut i dom här jeansen, visst gör jag?" Allt för att få bekräftelse och höra från sina minst lika perfekta tjejkompisar bakom att "nej, du är jättefin du ser verkligen inte tjock ut." en tjej som säkert var både längre och smalare än dig själv.
Visst är det irrirerande? Irriterande att till synes perfekta människor hela tiden ska klaga att "jag e så tjock" när dom absolut inte är det..
Och kan lova att när jag va med om det i matkön och hörde detta samtalet så hade jag stor lust att vända mig om och säga till denna tjej "Ja du ser skittjock ut i de där byxorna, jag förstår inte hur du ens kom på tanken att köpa dom" vet min tjejkompis tänkte samma sak ungefär. Bara för att få denna människa lite förvånad..eftersom hon med största sannolikhet redan var inställd på det positiva hon skulle få höra.
Nej de kanske inte finns perfektion men det finns de som inte är långt därifrån. Jag hör också till de som hela tiden tycker jag är tjock men sanningen att säga så gör jag heller inget åt det. för jag upplever inte att jag är såpass tjock att det är ett problem. Jag har ändå former. Men jag skulle vilja väga kanske i allafall 5 kg mindre. runt 60kg till mina 162cm. Det hade jag tyckt var ganska lagom. Jag vill varken vara större eller mindre än så.
Sedan har vi ju er.. mina kära vänner som hela tiden klagar på er själva över att ni måste banta. Ni har fettokomplex fast ni knappt har ett uns fett på kroppen. Ni mina vänner som är både 10 cm längre än mig och väger 10kg mindre än mig.
Det känns liksom någonstans som man inte riktigt köper den "sanningen" att nemen "du är jättefin som du är" Hur ska jag kunna känna att det är sant att jag duger som jag är och är fin som jag är när ni tio cm längre och 10 kg lättare än mig går och säger att ni är tjocka. Varav den ena dessutom äter bantningspiller för att gå ner i vikt. Inse attdet är svårt att gå ner i vikt om det inte finns nåt att ta ifrån. Och om ni säger att jag duger som jag är borde ju ni verkligen duga som ni är. Hur kan man tycka att en själv är tjock och säga att någon annan är fin fast den är tjockare och mer kompakt än personen ifråga själv? Nepp I dont get it. Så stop complaining. och sluta banta när ni verkligen inte behöver det.
Det duger inte som utsäkt när man väger typ 55 kg till över 170cm att ne men jag vill vara smalare än min mamma? Vad är det att sträva efter? Och former finns på alla sätt och vis. mina består dock lite av fläsk. haha nej jag skoja bara inte så farligt. Men lagt på mig typ 2 kg sen jag blev ihop med alex. haha 2 ynka kg. vad gör de egentligen men ah. vissa har mer höfter än andra vissa har mer rumpa, vissa har mer mage, men det betyder ju inte att man är tjock. har du ett bmi som snarare lutar mot undervikt än övervikt så anser jag inte man behöver banta då ärdet bara löjligt, riktigt löjligt. Jag kan köpa att man kanske känner sig tjock om man har breda höfter. Men hur mycket man än bantar så kan man aldrig bli av med höftbenen. Så varför eftersträva det? dessutom är höfter snyggt. med breda höfter får man en mer markerad midja det hade jag velat ha :)
De bara att det irriterar mig. Jag kanske är ensam om det. Men ok låt säga såhär som jag så många ggr tidigare har sagt. om ni är tjocka (enligt er själva) 10 kg lättare 10 cm längre än mig så måste ju jag verkligen se ut som en flodhäst som tar mig fram genom skolkorridorerna. Och det är ju absolut inte så jag ser på mig själv.
Ett tips till er. sluta med era fettokomplex och börja fixa eran egen självbild..Jag försöker med mig själv hela tiden. Men jag kan inte fixa den åt er. Man måste acceptera sig själv för den man är så småningom ändå. Och jag vet att även omjag skulle gå ner 5 kg 10 kg eller 15kg så skulle jagändå inte bli nöjd jag skulle bara hitta nåt annat att klaga på för självbilden e dålig. så ta tag i självbildsproblemet och sluta upp med dieterna. Träna kan man göra det är skitbra fast anledningen till att jag inte gymmar nun e att jag inte e motiverad att göra det och att jag inte vill tvinga mig sälv att träna, för det kommer inte bli roligare då. Så som sagt helt okj att träna men gör det inte av anledningen att "jag måste" för då blir de bara trögt. Ta tag i allt annat istället. :)
Satt och funderade på det nu, vi var på julbord igår med hela tjocka släkten :D jag träffade min ena kusin som hade en lika röd klänning som mig, så vi matchade varann så fint. förävrigt hade jag på mig ett par svarta strumpbyxor, en röd satinaktig klänning, och en beige kavaj, kände mig lite fin då i allafall. Och på jul ska man väl vara fin?
Hur som helst så står jag och pratar med min kusin och min storasyster sägr nåt i stil med nemen titta här står ju släktens två små divor ungefär..Och jag HATAR HATAR HATAR att bli kallad diva, för att för mig är det är dåligt ord, som förknippas med negativa saker. ungefär som man säger att en person har divalater. alltså är bekväm, gör inget och räknar med att alla ska slava för denne. på wikipedia om man söker på diva står det kända sångerskor eller skådespelerskor. samt: "Ordet kan även användas i negativa sammanhang, då det menar att en diva är arrogant, manipulativ, krävande och svår att arbeta med."
Jag måste därför härmed bara påpeka att jag är absolut ingen diva. Nog för att jag kan vara krävande (i ett förhållande i allafall) jag vet iknappt vad ljuga betyder, och vill inte påstå jag är speciellt svår att arbeta med. Så måste bara tillägga till min ena syster om hon nu läser detta. en diva är man inte för att man klär sig med "stil" eller klär upp sig. Det är vad jag kallar att man är mån om hur man går ut och mån om hur man klär sig bara.
att höra diva för mig är ungefär som att få höra "fan va du är ego" när ego för mig är egoistisk alltså tänker bara ¨å sig själv, tar inte hänsyn till någon annan, att vara ego och egoistiskt är två helt skilda saker. men ego är förkortning av egoistisk i mitt lilla huvud. Och jag är inte egoistiskt tvärtom. jag är väldugt givmild och generös om jag kan och har pengar så jag kan vara det. Just nu dock lägger jag mest pengar på ronja :) yeeey hon är värd varenda öre :9
Åh så har jag handlat igen, jag är inne i en sån där kavajperiod som jag är lite då och då, tycker alltid det kan va snyggt med kavaj till ett par jeans t.ex. När jag va inne i visby häromdagen så hittade jag en beige kavaj med "guld"knappar på, som jag tyckte var assnygg, men den kostade 399:- så bestämde mig för att inte köpa den. S+ när jag åkte med pappa till skövde igår, så hittade jag den kavajen för 150:- så va bara tvungen köpa den. så köpte två st en i mörkblå och en i beige. Sedan gick jag in på hm idag och kollade lite. Och jag vet alla säger vänta tills mellandagsrean men jag har faktiskt inte lust att vänta hittade dessa grejer och va bara tvungen att handla. gick ju bara på 506 spänn allt som allt. vem kan motstå det?
Ibland blir jag bara så jävla arg för att jag läser bloggar, människor skriver on liknande problem som mig, att de tycker de är tjocka behöver träna är omotiverade och kärlekslivet som e halvknas ibland. Fast det som gör mig så jävla arg är det faktum att bloggarna hela tiden ska fettmobba varandra..Kissie skriver nåt i stil med att blondinbella e fet och de korkat att säga att man ska äta en 200 g chokladkaka varje dag..svar ja de ohälsosamt. men vem fan bryr sig vill bella äta en chokladkaka om dagen låt henne göra det. Och kissie är ju tyvärr inte mkt bättre som skrve rom massa konstiga dieter och sedan påstår att hon inte uppmanar människor att banta? Fast hon skriver idag hart jg ätit en grapefrukt, bra va? då går man ner jättefort..bra va??..
Alla har sina åsikter om vad man ska göra, hur man ska se ut osv. Kissie bantar hela tiden och blondinbella går upp i vikt? Ja so what? Let her. En människa handlar så mycket mer än om den perfekta kroppen och utseendet över huvudtaget. Men visst att blondinbella kanske va sötare (enligt min åsikt) när hon va något smalare, men de va mer i ansiktet hon va finare då och de fixar man lätt bara med smink och håret. blondinbella passar inte i mittbena den gör att hon ser tjock ut. Kroppsmässigt tycker jag hon ser ganska bra ut om jag ska va ärlig :) Jag ser hellre ut som bella än som kisse vill jag lova..även om jag hade velat gå ner något..
Fick för mig här imorsse att jag skulle kolla hur hög Ronja är nu. Den 20/12 blir hon 6 Månader. Och jag tycker hon är så himla liten..det känns som hon är 30 cm hög bara, och jag tänkte att men ok jag tar och mäter henne, så med hjälp av linda som höll henne idag så mätte jag henne. Sen efter det fick hon för tidiga julklappar. Ett nytt halsband och leksak och godis :)
Ronjas Mått:
idag nästan 6 månader gammal:
Höjd: ca 54cm
Vikt: 19.8 kg
Så nu har jag suttit och googlat lite över vikt och höjd på valparna just för jag tycker hon är liten och varenda människa som kommer fram och säger till mig
"ne men gud vad söt, den kan inte va så gammal hur gammal e den?, jag svarar hon är snart 6 månader lite förläget sådär. och de svarar 6 mån? men hon är så liten ju"
Ja ni fattar de just drf jag tänkte att jag kollar upp det så jag slipper känna att det är pinsamt att min valp är så "liten" så jag hittade en tabell just över schäfervalpar..Det känns som att av de stora raserna hon har i sig, så fick hon nog mest schäfer.
Det kostiga tycker jag dock är att det står tikarna blir oftast mellan 55-60 cm men tabellen går till 64cm och på hannarna att det blir ca 65cm men deras tabell går tio cm över. detta är bara riktlinjer nu men det fick mig att inse att Ronja är 4 cm högre än kurvan visar, alltså hon växer normalt. Sedan väger hon visserligen 3kg för lite för sin ålder, men hon är inte mager så jag tycker det känns ok ändå. Resultatet av detta? jag behöver inte skämmas när folk säger hon är liten..yey
